1

kärt återseende

Imorgon... Åh som jag har längtat.
 
Imorgon ska jag gå upp tidigt för att åka till den ridskolan som alltid kommer ha en bit av mitt hjärta, Vällingby. De har tävlingar nu under helgen och jag kände att, nej, nu måste jag dit. Jag behöver klappa på Gulding och Månen och Emma och Jack och alla andra hästar. Behöver tänka på att rulla skottkärran i stallgångarna och känna mig hemma.
 
 
 
Jag börjar nästan gråta när jag tänker på allt det roliga jag upplevt där. Alla tävlingar, alla lektioner, vi som då var "stallmaffian"... Det är så mycket som jag aldrig mer får uppleva och mycket som heller inte finns kvar.
 
För att orka med morgondagen behöver jag sova. Kanske pallrar jag med kameran också bara för att.
Puss på er ni fina, håll tummarna för att jag slipper gråta imorgon.
1

jag har också varit där

Igår skrev Fanny på sin blogg om hennes och Kovos M2:a på Välligby. Det gör mig glad att läsa sådant, och lite nostalgisk.

Det var inte länge sedan jag red Märke2 och kände, trots att jag inte var någon av de "duktiga" ryttarna, pressen att prestera. Det fanns ju faktiskt de som tittade, som bedömde, och en domare vars jobb var att ge mig poäng på vad jag och min häst gjorde bra, och mindre bra.
På den tiden red jag Power, och kom 2a i en M2 på typ 59% haha. Power var en häftig häst att rida men vi passade inte ihop om man säger så. Red Lucy också, den videon finns ju ute på youtube, jag trivdes på henne men hon var inte lätt. För mycket sto för min smak och det blev svårt att känna någon slags framgång på en ponny som man endast red en gång i veckan, och som växlade humör mellan varje lektion.

Gulding och jag startade 2 M2or, en som vi vann på 70% och en, som vi också vann, på 68%. Jag undrar vad jag hade fått om jag startat Tharon....... Hehe. 75-80%?

Men, det jag vill säga är - det var inte alls längesedan jag var där nere i de låga klasserna och kände mig nervös för dem. För er som hela tiden påpekar att jag är så duktig - 2011 red jag på exakt ungefär samma procent som er på klubbtävlingar, jag red med gummisnodd på typ varje lektion, you know. Satt i samma sits som er, och kände mig som världens nybörjare jämfört med de som red LC.

Allt handlar om att ge det tid. Idag skulle ryttare kalla mig och Tharon som "lätt-dressyr-ekipage", och ni kallar oss superduktiga och höjer oss till skyarna. Ser ni skillnaden, haha? Allt är relativt hur man än ser på det.
Med det vill jag säga att ni är andras förebilder också även fast ni inte tror det. Även fast ni kanske inte får hästen att gå i form 60 minuter av 60. 
Tänk på det. Ni är förebilder för någon, hur dåliga ni än tycker att ni är.
 
Jag och Power 2011, Märke2, 59,??%
 
Jag och Tharon 2013, LB:2, 54,83%
0

Isabella

Eftersom jag blev tillfrågad att lägga upp bilder från mina tider på Vällingby och på hästarna jag red, så tänkte jag under höstens gång lägga in inlägg då och då om varje häst och sådär, trevlig läsning!
 

 
Isabella var ett sto född 1989 om jag inte minns alldeles fel, vet varken ras eller liknande men tror hon var en welshponnykorsning.
 

   Hur som helst, Bella var den första ponnyn som tog mig någonstans på ridskolan. Jag red henne under åren 2007 till 2009, men sedan tog vår sagohistoria slut.

   Min ridlärare Anette upptäckte mig och Bella under en hoppkurs 2007, och frågade mig om jag hade intresse av att vara med i hennes hoppgrupp. Självklart hade jag det och jag minns fortfarande första lektionen - Bella som stannade i mitten av ridbanan och vägrade röra på sig haha.
 


   Både Bella och jag hade viljor av stål och vägrade ge upp, så det blev många fighter. Men hoppa, det gjorde vi med glans. Det var verkligen superkul och hon och jag hade ett band tillsammans som jag tror är svårt att slå. När jag satt på hennes rygg var vi oslagbara. Jag kommer ihåg kommentarer jag fått om mig och Bella som fortfarande gör mig varm i hjärtat.
 
 

   Vi tävlade lite klubbtävlingar och sådär, ibland vann vi och ibland så kom vi sist för jag trillade av. Det var så det var med henne, antingen full fräs eller soppatorsk. När jag hoppade 75cm med henne på träning kändes det som att vi flög!
 
 
 

Jag saknar henne fortfarande, min guldklimp. Jag vet faktiskt inte om hon fortfarande är i livet eller inte, men tänk om hon hade varit yngre än de 20 år hon var när jag blev tvungen att lämna hennes rygg. Vi hade kunnat blivit världsbäst tillsammans, och säkerligen fightat om förstaplaceringarna, om inte benen och ryggen hade tagit stryk på henne.
   Om jag kunnat sitta på henne en sista gång....... Tårarna skulle sprutat.
   Världens bästa Bella!♥