0

tävlingsplanering

 
Har ni sett?
Jag ska tillbaka till Vällingby! Blir nog sista tävlingen för hösten, samt sista tävlingen i SFKs namn. Till årsskiftet byter jag klubb till Kungsängen Sportryttare och tävlar för dem istället - känns ju bättre att tävla för en klubb när stallet jag står i har starka kopplingar till den, och där jag kan få tävla Allsvenskan och liknande. Så det känns riktigt, riktigt bra!
 
Men hur som helst. Jag ska rida LB:2an på Vällingby och det är inte så långt kvar dit, så träning med Simon är bokad imorgon så att jag ska få rida lite dressyr igen - sedan senaste tävlingen har jag tränat en gång och sedan annars varit ute i skogen och lullat, så nu är det dags!! Vällingby, I'm coming home ♥
1

57.414% och tårar

Tharon var magisk på framridningen idag.
Han visste verkligen om att han skulle springa fint, jag kunde bara le och klappa och tycka att han var bäst. Jag var inte nervös över huvud taget - jag vet inte hur mycket jag skrivit om min tävlingsnervositet här, men jag kan verkligen bli... nervös. Skakis, mår illa och så vidare. Idag var jag mest lugn. I collectingring spelade de Right Here Right Now (med Agnes), alltså... Då tror jag mina nerver släppte det sista lilla, för jag började gråta. 
 
"Don't you know you have changed me?
Don't you know my wishes all came true?
You're my angel, now I want to do it all for you

Right here, right now
Nothing is impossible
Right here, right now
I'm running on a miracle
I've seen you're face, I feel your love
And there's nothing I can do
Right here, right now
My heart, my heart belongs to you"

Nä alltså, haha, var tvungen att snabbt ta mig i kragen och skärpa upp mig. In på banan kom vi, trots att jag inte var säker på det - att tävla på hemmaplan behöver inte vara en fördel. Att det helt plötsligt står ett tält på sandbanken är liksom en förståerlig anledning för Tharon att inte vilja vara med, men han spände sig faktiskt inte nämnvärt. Själva ritten kändes okej, han blev spänd och lite för lydig bakåt, vilket är tråkigt för han är liksom en häst som borde lyssna framåt istället. Vi hade några lite större missar, men annars var allt precis enligt planen!
 
När jag kom ut från banan sade jag genast, "50% blankt", men tji fick jag, 57.414% var vårt på pappret och det var och är jag verkligen inte missnöjd med. Utifrån våra förutsättningar är det askalasbra! Nu har Simon också sett oss på tävling, och var våra problem finns, så.... Nu har jag en måttstock till nästa tävling som förhoppningsvis blir på Vällingby! Ska försöka vara snabb att anmäla mig dit, för det vore så härligt att komma tillbaka. 
 
Börjar egentligen gråta bara av att se klippet där jag vet att jag börjar gråta. Fasen vad lycklig jag var då, det var verkligen en stund av insikt. Två dagar i rad nu har jag börjat gråta av tanken av mig och Tharon tillsammans på en bana - just det där TILLSAMMANS:et gör mig så jäkla lycklig. Jag skiter fullständigt i att vi inte plockar poäng, att vi inte tävlar SM, jag är bara lycklig över att han finns. Han är den finaste vännen i hela livet, han ställer upp i alla lägen och han betyder enormt mycket för mig. Det är så mycket känslor inblandade i den här sporten, en förlitar sig så mycket på en annan levande varelse, ska en vara krass så riskerar jag mitt LIV genom att sätta mig på ett annat levande djur, och bara det att han tycker om mig och bär mig tryggt genom situationer han inte är bekväm i gör mig så jäkla lycklig.
 
 
 
1

skiner som en sol

 
Wow. Jag och Tharon ska tävla allsvenskan i helgen igen. Finalen. Finalen i allsvenskan.
Hur coolt är inte det?

Jag och mamma har pratat mycket om tävlingar och förtroende och liknande sedan senast, tävlingen på Hufvudsta. 
Vad vill jag uppnå med mitt tävlande? Vill jag vinna? Svaret på det har varit nej, det har jag inte velat. Hade jag velat vinna hade jag stoppat in ett skarpare bett i munnen på min häst, satt på mig 25mm-sporrar och sedan ridit HÅRT. Jag säger inte att alla som rider med skarpa bett och långa sporrar rider dumt men jag säger det att det funkar inte på min häst, det är inte något som skulle göra oss bättre.

Tharon och jag är inte ett ekipage som har i toppen att göra. Det vet jag och jag har anpassat målet utifrån hur vi är tillsammans. Vad vi kommer kunna uppnå. Och med uppnå menar jag inte att vinna 1m eller liknande. Jag vill uppnå harmoni mellan mig och min häst, där jag inte behöver slita mitt hår och han inte behöver slita sin man för att han inte förstår vad jag vill. 
 
När jag ser på filmerna från tävlingen på Hufvudsta, så ser jag ett team. Jag GÖR det. Jag ser inte ett ekipage som vinner klassen men jag ser ett ekipage som anpassat sig till sina förutsättningar. Som gärna är med och tävlar ändå, även fast man inte har i toppen att göra.

För jag ser att min häst inte är speciellt stressad där på banan med mig. Han har ingen som sliter honom i munnen och sparkar in sporrar mellan revbenen på honom. För vem säger att hästen måste kuta på i hundraåttio för att det ska vara en bra runda?
Ärligt talat förstår jag inte det tänket. Att det måste betslas upp. Att sporrar sätts på. Då är det något i grundridningen som är fel. Eller, mitt favoritargument: "Har du någonsin tänkt på att hästen kanske faktiskt inte vill?" Och då börjar många försvara sig med att "Det är inte hästen som bestämmer". Hästen kommer ha en åsikt ändå. 
Att rida med skarpare bett eller med längre sporrar, det må visserligen göra så att ryttaren kan rida med finare hjälper, men varför då, egentligen? Jo, för att det skapar obehag hos hästen. 
 
 
Hur som helst. I helgen ska vi gå in i 1.05 och vara tillsammans och ha kul. Inga krav, ingen press, utan kul kul kul. Som ett team.