0

Reflektion om en barndom

I veckan hade jag ett seminarium om filmen Citizen Kane, som vi analyserade delvis ur ett dramaturgiskt men också samhälleligt och medialt perspektiv. En av frågorna vi diskuterade är om det finns ett ting, en sak, ett ord, som kan sammanfatta en person och dess liv. Det fick mig oaktat att tänka på min gröna väska.

Grundskolan. Det var vinter och vi hade slutat för dagen. Jag hade en grön handväska, som jag hade alla mina skolsaker i. Jag hade börjat gå över skolgården - jag minns det här så väl att jag skulle kunna peka ut på fläcken exakt var jag var, när en kille knackade mig på axeln. När jag vände mig om och såg att det var en av mina klasskompisar som brukade gilla att reta mig, så började jag gå baklänges. Sekunden senare hade jag fallit till marken, min väska small till som utav ett knallskott, och en unken doft av ägg spred sig över skolgården. En annan kille reste sig skrattande upp från marken. Jag förstod händelseförloppet direkt. Den första killen hade lagt ned smällaren i min väska, och i samma stund som han knackat mig på axeln hade den andra killen lagt sig bakom mig för att jag skulle falla, och med fallet också utlösa smällaren. 

Jag minns att jag reste mig upp, skakad men fast besluten om att inte visa någonting. Jag skrattade lite och gick hem. Väl hemma så tömte jag väskan, hällde upp varmt vatten i handfatet och lät väskan ligga där i några minuter. Tillslut hängde jag ut den på vår balkong för att torka. När jag kom hem några timmar senare från min träning, så fann jag min stelfrusna väska, ljusgrön av hinnan av is som omhuldade den, hänga kvar på balkongen. Jag berättade aldrig för mina föräldrar att det här hade hänt - även fast jag var arg och upprörd. 



För mig är den här gröna, frusna väskan en sorts markör över vad som i mångt och mycket varit sättet jag hanterat motgångar på. Jag biter ihop. Borstar av mig, hanterar, går vidare. Fast besluten om att inte låta saker och ting komma åt mig, att det istället för att bli det som kväver elden, blir pinnar som får den att brinna allt mer. Min barndom, kantad av trakasserier och kränkningar, har format mig till den drivna unga kvinna jag idag är. Det handlar inte om hämnd, det handlar inte om att visa dem att vinnaren inte är den som är elakast på skolgården, utan det har på många sätt handlat om att ge mitt unga jag upprättelse och förtroende i att det var rätt att aldrig ge upp. Ingen förtjänar, någonsin och oavsett anledning, att bli trakasserad. 

Den här väskan finns kvar i mitt rum, som en ständig påminnelse. Don't give up, don't give in. 
0

Ätstörningar & förebilder

För några år sedan hade jag stora problem med maten. Många i min omgivning var oroliga - mina föräldrar, vänner... Ibland fick jag höra att om jag lät det gå längre, så skulle jag placeras på annan ort och behöva genom gång ett "rehab"-program. Jag minns att jag stod mitt i allt och bara kände mig så otroligt ensam och dålig.

Jag försöker prata om det här mycket och ofta. För att delvis ge nya exempel och upplevelser kring ätstörningar och vad de innebär, men också för att jag känner att jag inte är färdig förrän tjejer inte insjuknar på samma sätt som jag gjorde. 

En stor anledning till varför jag började träna mer, äta mindre och i allmänhet må dåligt var på grund av att jag hade en hel del idoler, vars göromål jag inte kunde mäta mig med. Jag ville så gärna föreläsa när jag blev äldre - de höll redan föreläsningar för betalning. Jag ville så gärna tävla i dressyr och hoppning - det gjorde redan de. Allt jag ville göra, gjorde redan dem. Och istället för att glädjas åt deras framgång och ta inspiration från deras sätt att utvecklas, så vände jag en avundsjuka inåt. Det är nog inte konstigt att en gör så som 12-13åring. En har inte riktigt hittat sig själv, sin person, sina mål och sin plats i världen. När jag fick professionell hjälp med att fundera över dessa frågor, började ätstörningen lätta sitt grepp om mitt sinne och min kropp.
 
Här var jag, någon gång under 2016, när jag mådde som sämst. 
 
Idag mår jag bra. Men jag kan inte undgå att tänka på 12åriga Amalia nu när jag själv ibland möter unga tjejer som ser på mig med liknande ögon som jag såg med på mina idoler. "Är jag inte som hon, så har jag misslyckats". Och det här tycker jag är jättesvårt att hantera, såklart. Jag tänker på det här väldigt sällan, men det slog mig igen för ett tag sedan när en av mina förra stora förebilder föll in i en ätstörning. Tanken var en blixt från en klar himmel; problemet är ju inte att förebilder skapar dåliga vanor hos unga tjejer.

Problemet är bland annat att vi har vuxna runtomkring som inte reagerar på tydliga varningssignaler och att vi unga har alldeles för få verktyg att skapa oss en förståelse över vad psykisk ohälsa är och vad det beror på.

Jag hör ofta att influencers och allmäna "förebilder" inte får vara på ett visst sätt, för att de således har dålig påverkan på unga som följer dem. Ett sådant samhälle vill jag verkligen inte ha. Jag tycker att en ska agera som en själv vill, men att en får ta konsekvenserna för det. Sen är det självklart problematiskt att det finns de som pratar om dieter och självsvält i positiva ordalag; men jag tror det inte vi kommer någon vart om det handlar om att få folk att hålla käften och inte yttra sin åsikt, utan jag tror snarare att vi behöver arbeta med att stärka självbilden hos unga tjejer samt öka resistensen. Jag älskar kroppspositivismsrörelsen, för jag tycker den visar på just det där viktiga i att få vara sig själv. Den bygger på resistensen och kraften. 

Jag vet att det finns många som inte håller med om det här - men jag tycker det är viktigt. Jag tycker det är viktigare att stärka unga tjejers självbild snarare än att få folk att sluta yttra sina åsikter. Självklart kan man bestrida åsikterna i sak, men jag tror vi inte landar rätt i samhällsförändringen om vi inte faktiskt angriper ursprungsproblemet. Vi måste öka resistensen och stärka vården - det är förebyggande i praktiken.