0

Reflektion om en barndom

I veckan hade jag ett seminarium om filmen Citizen Kane, som vi analyserade delvis ur ett dramaturgiskt men också samhälleligt och medialt perspektiv. En av frågorna vi diskuterade är om det finns ett ting, en sak, ett ord, som kan sammanfatta en person och dess liv. Det fick mig oaktat att tänka på min gröna väska.

Grundskolan. Det var vinter och vi hade slutat för dagen. Jag hade en grön handväska, som jag hade alla mina skolsaker i. Jag hade börjat gå över skolgården - jag minns det här så väl att jag skulle kunna peka ut på fläcken exakt var jag var, när en kille knackade mig på axeln. När jag vände mig om och såg att det var en av mina klasskompisar som brukade gilla att reta mig, så började jag gå baklänges. Sekunden senare hade jag fallit till marken, min väska small till som utav ett knallskott, och en unken doft av ägg spred sig över skolgården. En annan kille reste sig skrattande upp från marken. Jag förstod händelseförloppet direkt. Den första killen hade lagt ned smällaren i min väska, och i samma stund som han knackat mig på axeln hade den andra killen lagt sig bakom mig för att jag skulle falla, och med fallet också utlösa smällaren. 

Jag minns att jag reste mig upp, skakad men fast besluten om att inte visa någonting. Jag skrattade lite och gick hem. Väl hemma så tömte jag väskan, hällde upp varmt vatten i handfatet och lät väskan ligga där i några minuter. Tillslut hängde jag ut den på vår balkong för att torka. När jag kom hem några timmar senare från min träning, så fann jag min stelfrusna väska, ljusgrön av hinnan av is som omhuldade den, hänga kvar på balkongen. Jag berättade aldrig för mina föräldrar att det här hade hänt - även fast jag var arg och upprörd. 



För mig är den här gröna, frusna väskan en sorts markör över vad som i mångt och mycket varit sättet jag hanterat motgångar på. Jag biter ihop. Borstar av mig, hanterar, går vidare. Fast besluten om att inte låta saker och ting komma åt mig, att det istället för att bli det som kväver elden, blir pinnar som får den att brinna allt mer. Min barndom, kantad av trakasserier och kränkningar, har format mig till den drivna unga kvinna jag idag är. Det handlar inte om hämnd, det handlar inte om att visa dem att vinnaren inte är den som är elakast på skolgården, utan det har på många sätt handlat om att ge mitt unga jag upprättelse och förtroende i att det var rätt att aldrig ge upp. Ingen förtjänar, någonsin och oavsett anledning, att bli trakasserad. 

Den här väskan finns kvar i mitt rum, som en ständig påminnelse. Don't give up, don't give in. 

Kommentera här: