1

Det Stora Blogginlägget Om Feminism

Jag är feminist. Slut på meddelande. Nä, skojade bara. Men jag ville inleda med det så att vi har det klart för oss.
 
Jag minns inte riktigt när jag blev feminist. Men jag minns att jag en gång kallade mig ekvalist, för att en manlig släkting pratade om hur rabiat feminismen var och hur det är viktigt att se till både kvinnor och män. Jag är glad över att jag har fattat att feminism handlar om allas lika värde, men att det finns strukturella problem som drabbar kvinnor, ickebinära, transpersoner, POC, personer med funktionsvarationer och så vidare som gör att alla inte är lika mycket värda ur ekonomisk, social och politisk synpunkt. Och jag är ännu gladare över att ha fattat att "rabiata feminister" är något som används flitigt av många för att förminska någon innan den ens har fått argumentera för sin sak. Jag har aldrig mött en "rabiat" feminist i hela mitt liv, det enda jag har mött är feminister med principer som de håller hårt om.
 
Det här inlägget kommer handla om Den Svåra Resan. Den svåra mentala resan som skett inom mig de senaste åren i och med att jag har valt att se världen från ett visst håll.

Min feministiska teori är inte helt och hållet fläckfri. Det finns många frågor jag än idag kämpar med att få grepp om, som exempelvis tolkningsföreträde. Jag följer många olika feminister för att utveckla den, men jag börjar också känna mig ganska nöjd över min feministiska teori. Den, för mig, har börjat bli ett par riktigt skarpa glasögon som hjälper mig att analysera världen och se vägar in i framtiden. 

Min feministiska praktik är något jag behöver jobba på varje dag. Att inte uttrycka sig funkofobiskt, att använda rätt pronomen, att reflektera över vems plats jag tar när jag höjer min röst, att hela tiden se en kvinnas vinst som alla kvinnors vinst. Jag försöker, och måste, ta ansvar för hur jag använder min teori i verkligheten - annars blir den rätt verkningslös. 

Men det är en sak jag vill snacka om. Och det är den feministiska praktiken mot mig själv. Typ som: Varför har jag låtit mig själv ingå i relationer med personer som inte bryr sig om mig? Varför har jag varit den som kokat kaffe och bakat till möten? Varför skäms jag över att dansa? Varför lägger jag ned tid på att försöka hålla andra ståendes när de inte håller armarna om min rygg tillbaka? Varför har jag aldrig vågat tacka nej? Varför har jag alltid varit så tacksam, istället för att bara vara stolt över mig själv? Varför har jag hatat mig själv för att jag inte praktiserat "manligt" ledarskap? Varför har jag alltid sett mig själv ur killars perspektiv? Varför har jag inte älskat min kropp? Varför började jag inte orientera? Varför har jag varit den som offrat min egen tid i relationer där partnern inte gjort detsamma? Varför har jag aldrig tillåtit mig att säga att jag är riktigt arg? Varför har jag haft så svårt att se vad som är bra hos mig?
 
Därför har jag satt upp ett kort och kärnfullt manifest som jag ska bära med mig.
1. Säg nej oftare.
2. Dansa mycket.
3. Värna ditt ledarskap och utveckla det.
4. Värna systraskapet. Låt inte patriarkatet stå gränsvakt. 
5. En kvinnas vinst är alla kvinnors vinst. Fira andra.
6. Våga vara en cool boss ass lady. Var superwoman i ditt eget liv. 
7. Våga snacka om att vara svag.
8. Dare to be you. 
9. Ställ obekväma frågor.
10. Släck inte din inre eld.
 
Jag kan avundas de principfasta feminister som vågat sätta sig själv i centrum av sina liv. Och samtidigt så vet jag att andra unga tjejer ser upp till mig för att de tycker att jag är just det. Here's to you: I'm not. Och innerst inne vet jag också att de principfasta feminister jag ser upp till också vacklar. Det finns inga fläckfria feminister. Och det är inget fel med det.
 
Det har varit Min Stora Skam de senaste åren: att jag inte varit En Fantastisk Feminist mot mig själv. Eller snarare: att jag låtit saker och ting ske. Det som delvis brutit ner mitt självförtroende och har byggt upp andras. Att jag sprungit patriarkatets ärenden för att på ett eller annat sätt få plats i det. Det gör så ont och är så frustrerande att prata om. Men jag MÅSTE prata om det här. För att så länge jag, du, vi inte pratar om det här som kvinnor så skapas ett vakuum som suger ut orken och kraften ur oss. Jag MÅSTE snacka om hur samhällets normer och ideal påverkat mig som kvinna, oavsett hur det får mig att framstå som person. Jag räds för att framstå som en "svag ledare" för att jag berättar att jag suttit tyst i diskussioner på grund av att det känns tämligen hotfullt att lyfta den åsikt jag har. Jag räds att lägga upp selfies på internet för att jag inte vill framstå som för narcissistisk. Jag räds för att framstå som för politisk när jag skriver om det här. Och samtidigt räds jag över att framstå som svag över att jag skriver att jag är rädd för att skriva det här. Fattar ni? 

Men jag måste prata om det här. Det här är min aktivism. Mitt sätt att konfrontera och belysa de problem jag ser. Så länge jag målar upp en bild av att det är fantastiskt och guld och gröna skogar att vara en ung tjej i ledarposition så ljuger jag för allt och alla - men främst för mig själv. Och jag är för stark, cool och lovande för att ljuga. 
 
"För om jag tystas är det här inte värt någonting alls." - Tess Asplund