0

Tack!

Tack för den jättefina responsen på mitt blogginlägg. Att få möta er pepp i flödet har varit helt fantastiskt för mig, och jag hoppas vi kan fortsätta stärka varandra vidare framöver. Ni är bäst!

1

Kvinnokroppen

Det tar lite emot att skriva det här inlägget. Det blir lätt personligt och nära och jobbigt när man skriver om den, Kroppen, den som egentligen är så fantastisk och bra och kan uträtta helt underbara saker. Men det är ju faktiskt inte alltid den känns så bra.
 
När jag var 10 år satt jag med ryggen mot väggen i idrottshallen. Mina ben var uppdragna och jag hade lagt armarna om knäna medan jag observerade killarna i min klass när de kastade hårda skott på varandra med en minihandboll. En av killarna i min klass som jag brukade käfta en del med kommer ut från omklädningsrummet. 
 
Han sa: "Amalia, du borde verkligen raka benen. Det ser ut som en skog. Det är inte fint på tjejer."

Jag hade aldrig någonsin tidigare satt en rakhyvel mot huden för att bli av med de där fjuniga, ljusa hårstråna, men efter den dagen så vågade jag knappt gå utanför dörren utan att ha rakat benen. Killarna i klassen kommenterade annat också, hos mig och hos de andra tjejerna, kommentarer som jag med tiden skulle lära mig inte var "pojkstreck" utan helt vanliga, och accepterade i samhället. Kommentarerna om håret under armarna. Eller kommentarerna om brösten. Om celluliter. Om färgen på huden. Tyvärr kommer vi behöva möta det många år framöver, eftersom att nedsättande kommentarer om kvinnokroppen är så pass normaliserade. Det är vardag. Underligt det där, att behovet att kommentera kvinnors kroppar är lika vanligt förekommande som behovet av att lägga upp matbilder på Instagram. 

Att gå utan BH, eller med orakade ben eller armhålor har idag blivit en mental kamp för mig. Det går. Men det är knepigt. Det är helt sinnessjukt att jag rakar mina ben och sätter på mig en BH för att slippa trakasserier. För att jag ska kunna känna mig vacker. Det tar mig flera dagar att övertyga mig om att lägga upp en bild på sociala medier som är det allra minsta avklädd. Hur sjukt är inte det egentligen, att jag ska behöva känna så? Rädslan för att det är permanent. Över att så många kan se. Över att kommentarerna kommer rassla till i en inbox, över att känna sig bevakad, över att andra kommer döma. Så när jag väl lägger upp en bild, känns det som ett aggressivt fuck you till alla kommentarer jag någonsin fått. Jag har ett undertryckt behov av att lägga upp bilder som jag uppmanats att aldrig ta. Det känns som att jag gör revolution med bara en bild. Revolution mot de fängslande normer som straffat mig om och om igen. Så det här är min, för mig betydelsefulla, revolt:

 
 
Jag är så innerligt trött på att det är helt okej för en kille att lägga ut en bild på sin nakna bröstkorg, när min bild med 100% sannolikhet hade plockats ner av Instagram. Jag är så innerligt trött på att jag rekommenderas att inte lägga upp "lättklädda" bilder för att de kan användas på porrhemsidor, eller leda till trakasserier från av mig kända och okända män. Jag är så innerligt trött på att jag inte kunnat känna min nöjd över min fantastiska, grymma kropp under hela min uppväxt. Jag är så innerligt trött på att det här klassas som en "oviktig fråga" av tyckare på sociala medier, för det ÄR EN VIKTIG FRÅGA. Att kvinnor ska få känna sig trygga i SINA KROPPAR är en NÖDVÄNDIGHET. 

Men fram tills det att vi kvinnor kan slippa ha ångest över håriga kroppar och obekväma BHar så finns det många unga kvinnor som växer upp med ett stort självhat inför att bara finnas i sin kropp. Hade jag kunnat säga någonting till 10-åriga jag hade jag sagt detta (och detta är PRECIS lika riktat till mitt 19-, 30- och 90-åriga jag):

Lägg ned rakhyveln. Ta fram den om du verkligen vill, om du har ett behov av att dra dina händer längs ett par silkesmjuka ben. Eller den dagen du vill vinna ett simlopp och vill bli så friktionsfri som möjligt. Lägg tillbaka BHn. Ta fram den om du känner dig bekväm med den, men låt kroppen bestämma. Lyssna inte på reklamerna, tidningsartiklarna och kändisarna som säger att det är okvinnligt att vara hårig och BH-lös. Lyssna inte på killarna, när du är 19 år kommer du ha sprungit om dem alla. Ta hand om dig själv. Posta hur många selfies du vill. Din kropp är ett tempel, och din kropp är bara din. Bara, bara din. För varje dag du vågar stå emot och gör det som känns bäst för dig, så tar vi steg mot ett samhälle där du aldrig kommer behöva bry dig om sånt här någonsin mer.
0

#1 Att hålla koll på

Jag har aldrig riktigt haft några förebilder under mina tonår, men det har funnits många jag har sett upp till. Ju mer jag har landat i mig själv, desto fler att se upp till har jag också fått. Jag vill lyfta fram några coola personer här på min blogg, som jag tycker det är viktigt att hålla span på i framtiden, men också nu, idag. För klokskaper, inspiration och förändringskraft. 
 


 
Först ut är STINA WOLLTER. Stina är konstnär och radiopratare (Söndagarna med Stina Wollter kan ni hitta här) och ni hittar henne som @stinawollter på Instagram. 

Stina är nog en utav de coolaste vuxna jag känner till. Det är svårt för mig att hitta en ände att börja i, men en sak jag tycker att hon är riktigt bra på är att reflektera över sina egna privilegier. Hon lyssnar och funderar därefter, och genom att dela med sig av sina tankar på Instagram så ger hon andra möjligheten att också reflektera kring sig själva. Hon lyfter fram andra som har erfarenheter av livet hon själv inte har, men delar också med sig av sin syn på livet. Hennes Instagram är min absoluta favorit! 

Om jag ska pinpointa ut något specifikt som gjort henne till min förebild så är det hennes dansvideos. Ni som känner mig vet hur obekväm jag är med att dansa, det är bara något jag helst, jättegärna, väldigt mycket slipper. Inte för att jag egentligen vill, utan för att jag inte vill känna mig utstirrad eller obekväm i min kropp. Så många gånger har jag fått höra kommentarer om hur jag dansar, utav vänner, pojkvänner eller andra expertkommentatörer. På Stinas Instagram dansar hon friskt. I trosor, i bikini, i ateljen, i hotellkorridoren. Och det gör mig så oerhört lycklig. Jag vill också kunna göra mig så fri i sin kropp.
 
 Följ henne. Bara gör't.
 
 

Hej och välkommen! Flera nya följare-det är en ära. Hos mig är det ganska oretuscherat och stökigt minst sagt. Jag försöker ändå leva ett liv värt att levas. Så mycket i världen gör så ont och är så krympande och är så mycket på låtsas så jag tänker ha mitt instagram liksom mitt i livet i det som är på riktigt för mig. Jag samlar på sånt som känns. Tack för att du valt att guppa runt i mitt flöde. Att läsa; #stinasbildbetraktelser Är du sugen att lära dig trix och dans #stinaskroppstrix och #stinawollterdansarförlivet och så konsten då: #stinawollterskonst #stinaskonstundervisning 🇬🇧 Hey! welcome new follower! Thank you for wanting to spend time with me. Some hashtags above👆🏾if you want to see some more dancing, tricks and art.

Ett filmklipp publicerat av Stina Wollter (@stinawollter) Maj 11, 2016 kl. 12:39 PDT