0

Klubban & formalian

Nu har jag min egen ordförandeklubba. Gravyren är rätt horribel, men det är min egen. Med den klubbade jag i måndags årsmötet hos Värmdö Gymnasiums Elevkår, och i tisdags var jag hos Blackebergs Elevkår. Alltid kul att hälsa på!

Det där med att klubba möten är rätt intressant. En ny erfarenhet, helt klart. Det är både roligt och nervöst på samma gång. Å ena sidan så vill jag ta vara på mina formaliakunskaper, men ändå göra mötena tillgängliga för alla.
 
Formalia kan vara som en vägg på ett möte. Det finns de som höjer den till skyarna och anser att om mötet inte följer formalitetsregler till punkt och pricka, så är det inget möte - och de som tycker att formalian snarare gör mötet tråkigt och torrt. Lika mycket som jag älskar tysta applåder, så vet jag också hur mycket det kan ta udden av ett annars så bra årsmöte. Jag är kluven. 

Hur tänker ni, när ni vill kombinera formalitet med ett öppet och tillgängligt möte? Och är tysta applåder alltid att föredra? 


0

Knäckt


Jag fyller 19 år om 8 dagar och idag har jag för första gången känt mig riktigt gammal.

Min rygg krånglar, sådär så att det gör ont när jag sitter, lyfter, men framför allt rider. Jag kan knappt sitta ned i traven längre utan att det strålar smärta i nackpartiet. Så idag tog jag tag i det, efter ungefär 5 månaders klagan - jag pallrade mig iväg till en naprapat. Personer i min närhet har tjatat på mig så länge att jag kände att det började bli fånigt att skjuta på det - undersökningen var ju bara ett knapptryck bort. Efter att naprapaten knäckt loss hela min rygg och masserat de ställen där jag har som mest ont så kände jag mig som en ny människa. En stund. Sedan började det spänna igen. Hur som helst så ska jag få ordning på det, även fast det får kosta en del. Jag kan inte vara nyss fyllda 19 och ha samma rygghälsa som en person med omvända ålderssiffror. 

Men det är rätt svårt det där, att ta hand om sin kropp när allting annat står på agendan. Jag har hårt nedprioriterat min egen träning, i form av löpning och styrketräning, för att all vaken tid går åt till att antingen rida, plugga eller arbeta ideellt. Förr sprang jag en min på under en timme och pressade fem kilometer på 20 minuter, idag drar jag knappt på mig springskorna. Nu får jag väl lite betala priset för det - det har tagit ut sin rätt på min kropp.

Mina främsta spänningar sitter i nacken, axelpartiet och breda ryggmuskeln. När jag travar så samlas mycket anspänningar i mitt axelparti, delvis på grund av att jag ibland får lite för mycket häst i handen, men också för att jag försöker hitta stillhet i sadeln. Då blir jag lätt statisk och förlorar den där ack så viktiga rörligheten och mjukheten i armarna. Det är något vi ryttare så ofta glömmer bort - att våra spänningar ofta blir spänningar hos hästen. Vill ni läsa mer om just det finns det en rätt spännande rapport här. Ida Skog formulerar det som "Man bör även vara noga med att inte låsa nacken, detta låser även hela kroppen." Låst kropp ger spänningar hos hästen och även minskad arbetsvilja.

Nu när jag  vill satsa på ridningen så får jag helt enkelt ta på mig ansvaret att börja träna igen. Inte bara för att slippa smärta i sadeln, utan för att också bli en bättre ryttare som är mer följsam och som orsakar mindre spänningar hos min häst. 

Summa av kardemumman: Bättre rygghälsa åt folket!