0

sena nätter

Näsan nedborrad i täcket. Doften av honom finns ännu kvar, och i skenet av en ensam ljusslinga bäddas känslorna ned. Tas om hand. Stoppas om. Bidar sin tid inför en ny dag, en ny dag av ett pirrande som letar sig genom kroppen likt blodet pulserar i kroppen. Just här, just nu, skulle det kunna vara en musikvideo som utspelades. Håret som står åt alla kanter, sminket som letat sig nedför kinderna, händer som darrar. En musikvideo iscensatt för att skapa känslan av att precis blivit kysst så att läpparna nu svullnat, iscensatt för att spegla de alla tusentals känslor som nu har fritt spelrum. Men det är känslor som finns på riktigt och läpparna talar sitt tydliga språk. Det är ingen musikvideo, utan verkligheten.

Vi lever och växer upp och sedan dör vi. Att se det som endast 3 faser är att missa alla de små spektran som samspelar och skapar de vi är. Alla små händelser som i slutändan är pusselbitar i något större. Näsan nedborrad i täcket. Det är en doft som tillhör en ny historia, en ny pusselbit och något som mångfacetterar. Och allt jag tänker är att jag önskade att mitt liv var en film. 


0

En kropp som kapitulerar

Min kropp har vänligt men bestämt sagt ifrån. Medan mina fötter hamrar mot asfalten - i takt till Cold War Kids' Miracle Mile - så kan jag inte hålla tillbaka en hostning. Den värker i bröstkorgen. River. Trycker. Jag är snart framme där jag brukade stå med honom. Han som gör sig påmind ibland men idag mest är en skugga som ibland skymtar till. När jag skulle ta bussen hem mitt i natten stod vi alltid i hörnet av korsningen. Det var han som lärde mig att det går att se båda busshållplatserna därifrån, så att en kommer på den bussen som kommer först. Jag ökar takten. Klockan är ändå över ett och kroppen kapitulerar. Den vill ligga mellan rena lakan i en nybäddad säng. 

Bussen hinner rasa förbi och jag får vänta på nästa. Egentligen kan jag gå hela vägen. Men kroppen kapitulerar. Den höjer sina armar mot skyn och säger Inte ikväll. 

Kanske är det dags att jag börjar lyssna.