0

precis så

 
 
När jag gick hem från en lyckad fest igårkväll dansade jag av lycka och upptäckte att min granne stod och stirrade på mig genom sitt fönster. Jag dansade vidare.
1

stora beslut

Allting går i hundraåttio just nu.
Samtidigt som jag går med gråten i halsen mest hela tiden dessa dagar, så kan jag inte vara mer glad än jag är. Ni tjejer - jämför det med PMS - fastän jag inte ens har PMS. 
 
Igår dansade jag ut från ett grupprum efter en väl genomförd intervju. Ni ska få veta mer snart vänner, snart snart snart. 

Jag smyger runt med en hel del nu för tiden. Anledningen är att ni, fina bloggläsare, är dem som har rätt att veta allra sist. Eftersom att skulle något skrivas här, så kan det även läsas av dem som borde få reda på det öga mot öga. Det är på den nivån nu. Hysch-hysch.
 
Veckan som kommer ska bli superspännande. OJ vad min hjärna kommer få jobba. Så mycket nya intryck. Och veckan därefter blir heller inte nådig. Det är dags att sätta på mig den röda superwoman-kappan snart, att le ett sådant där stort colgatesmile (fastän jag inte ens har så vita tänder som man ju egentligen borde ha i dagens samhälle) och flyga iväg. Inte för att det skulle göra något bättre eller sämre. Så därför stannar jag här i den grå men snart gröna vardagen och njuter vidare i sorgen.

Snart vänner. Vänta tills på tisdag.
Då får ni veta.
 
 
0

fantastisk hoppträning

Igår tränade vi för Ronnie ensamma nere på sandbanan.
I början var Tharon crazy. Det var som att sitta på en överladdad, skitsur gummiboll. Ena sekunden var ena frambenet i luften och andra sekunden så ville han dra mig ur sadeln. Han visade tydligt att: Fuck you, sluta rid så förjävligt. Jag visste precis anledningen - innan träningen började bad Ronnie mig att korta stigbyglarna två hål och då försämrades ju den balansen jag byggt upp. Jag har verkligen en usel (fast ändå bra) balans, jag kan sitta kvar när Tharon hoppar och skuttar och rubbas inte nämnvärt, men just det där med den personliga balansen och stabiliteten är det sämre med. Skänklarna är alltför röriga på min kittsliga häst och det är det som gör att Tharon reagerar som han gör - det kittlas på honom. 
Vi skulle hoppa över ett litet kryss och Tharon bara tvärnitade. Han hade samma inställning för Ronnie förra träningen, bara stannade, stannade och stannade. Denna gången gav varken jag eller Ronnie upp. Tillslut kom vi över från stillastående, och då var det klapp och beröm och duktig häst och på ett igen. Då var det som att poletten trillade ned för oss båda samtidigt, för jag blev plötsligt stadig i min sits och underskänkel, och således kände också Tharon trygghet och stabilitet och vi båda kunde samverka utan att vi drog åt något håll. Vi red över det krysset några gånger i vänster och högervarv, och det var helt plötsligt mycket mer harmoniskt. Jag stod upp i stigbyglarna hela tiden och drogs inte iväg när Tharon valde att länga halsen.

Ronnie frågade om vi kunde rida genom vatten - jag bara skrattade. Tharon har varit livrädd för vatten sen vi köpte honom i princip. Han hatar vattenpölar och hatar allt som skvalpar. Men vi fixade även det momentet efter lite trugande - vi kunde hoppa både upp ur vatten och ned i vatten tillslut.
Slutligen red vi lite bana, upp och ned i vattnet, upp och ned för bankarna, vi hoppade några hinder på ca 1m. Tharon stannade 2 gånger på ett rätt smalt räcke, men det handlade om att jag inte ramade in honom tillräckligt och att grundprinciperna inte finns där. Han ska inte ifrågasätta mina beslut om jag är bestämd med dem. Då kommer han fortsätta ifrågasätta allt jag gör. Att istället fråga "Ska vi över?" är en bättre fråga, inte "Måste vi över?".
 
Han var riktigt trevlig och jag sken som en sol efteråt. Vi gjorde mycket vi aldrig gjort, och Tharon visade tillslut att min vägledning föll honom i smaken. Bla hoppade han ett räcke på 80 cm stillastående bara för att jag bad honom om det, fantastiska häst. Jag kände skillnad i min egen ridning - jag var så stilla och så med i allt som gjordes. Det kan absolut förbättras, men det är bättre nu än det varit innan. 

På söndag rider vi 70 samt 80 cm på SR. Det ska bli en skolrunda och jag ska stå upp hela tiden och rama in med skänklarna och tyglarna. Efter det ser vi framåt, min fina häst och jag. Framtiden ligger framför oss nu.