0

det stavas MUMS

0

vet inte hur jag ska förklara saker och ting

Nej just nu pågår ett krig inom mig. Ett krig jag inte vill ha. Ett krig jag trodde askan hade lagt sig från för länge sedan. Och jag är så jäkla rädd, men jag hatar att erkänna det, men jag är så rädd så rädd och jag vill inte det här.

Rädslorna handlar om allt från att illamåendet aldrig tar slut, att den bästa tiden i mitt liv snart är slut, och så sitter jag här och gråter igen. Tog två sekunder. Jag vågar inte ens tänka på allt som startar min stress och nervositet. Fy.
 
 
 
 
Som tur var har jag Tharon. Jag hade aldrig klarat mig utan honom, stallet är verkligen min trygghet. När jag pratade med mamma för några dagar sedan brast jag ut i gråt och sade att "Hade jag kunnat hade jag levt i stallet för att slippa det här" - så jobbigt tycker jag att det är.
   Så. Jag får se hur jag gör. Om det blir psykolog eller UM. Jag vill kunna äta normalt igen och leva normalt och inte känna såhär. Inte känna att alla stressknappar trycks ner i botten såfort jag hamnar i en situation jag känner att jag inte kan hantera. fy.

Så jag låter bloggen ligga ett tag. Kanske berättar om helgens kommande tävling (LC:1) om jag orkar. Kanske visar min balklänning. Jag vet inte. Ikväll ska jag i alla fall skriva om hur det känns, funderar på en novell eller liknande. Så nära som ingen gått förut.
 
0

citerat

från min gamla blogg, den 8 oktober 2010:

Jag får en speciell känsla när jag står i mörkret och ser ut över alla lampor som gnistrar långt borta. På något sätt inser jag att den som jag kommer älska mest och högst faktiskt finns där ute och om jag ska söka igenom hela jordens levande för att hitta honom/henne (man vet ju faktiskt aldrig…) kommer jag göra det. Och det skapar en sådan jäkla känsla i mig att det är underbart.