0

23:16

Jag var liten, jag gick i sjuan, jag var tretton år. Blond och blåögd och ensam inombords. Men jag visste inte vad kärlek var. Hur kan man egentligen veta vad kärlek är? Det tar ju bara sig form i känslor och tankar och handlingar. Men man är ju det man känner, tänker och gör - så är då att älska lika inpräntat i en som att andas? Det skulle aldrig vara logiskt för mig då. Kärlek var kärlek. Så simpelt och oförklarligt - och det är det tyvärr fortfarande.
Känslan att gå från alldeles ensam i mitt eget liv till att faktiskt vara kär var stor och omtumlande och jag var väldigt rädd. Väldigt förtvivlat rädd. Får man verkligen låta någon ta plats, så stor plats, i ens liv utan att ens göra mycket för att behålla den platsen?

Jag var liten, jag gick i sjuan, jag var tretton år. Plötsligt satt jag bredvid honom i en korridor och skrev busslinjenummer på hans papper. Bara sådär plötsligt, då när jag minst anade det, så satt jag där med mina alldeles för stora converse stadigt inplacerade under mig, skapade en fast grund för mig och för mitt hjärta som gjorde skenande volter. När mina bästa vänner gick förbi sken jag upp i ett leende och utbrast "här har ni min bästa vän". Och jag log och jag log och jag fortsatte le de kommande två åren, jag log med den enda anledningen att han skulle se mig, att han skulle tycka om mig och att jag skulle slippa fortsätta vara så ohyggligt ensam.

Jag är inte ohyggligt ensam längre och under de två och ett halvt åren som gått nu har jag väl aldrig varit ensam för han har alltid varit nära, jag har alltid hört hans röst och vetat att han fanns där, alltid, och han skulle prata med mig. Hade jag vetat om att det skulle bli så när jag satt där i korridoren, tretton år och blond från solen, att jag skulle ha honom nära, skulle jag aldrig gjort mig själv så ohyggligt olycklig.

0

Honom

Tänk att det var han som den 18 oktober 15:00 som bara klev ner som en atombomb i mitt liv och utraderade allt det som förut hade varit endast mitt. Tänk att plötsligt såg jag för två; inte såg jag bara mina steg utan också hans. Dit han rörde sig ville jag också gå men inte hade jag modet att långsamt, med mjuka, blyga steg följa efter. Plötsligt var mina tankar ofta på ställen där de aldrig varit förut.
"Vad gör han nu?" "Kan han svara då?" "Varför svarar han inte?" Plötsligt var mina tankar inte riktigt gjorda för ett vanligt liv längre.

Hur gör man när någon börjar betyda mer för en, än ens bästa vänner? Hur gör man när man längtar ihjäl sig endast efter ett litet leende i mungipan från någon som har kraften att ställa hela ens humör på ända? Hur gör man när någon råkar ta över hela ens själ och hela ens existens så fullkomligt?

Tänk att det var han. Han som fick mina vänner att storkna av trötthet, han som jag kunde prata mig varm om i halvtimmar. Och jag som aldrig känt mig så levande, varför förstod dem inte? Numera tror jag att man bara träffar en person som Honom i hela sitt liv. Och tänk att det var Honom jag träffade, som den 18 oktober 15:00 fick mig att försvinna ned i något så magiskt och tragiskt och hemskt fullbordat som kärleken.

0

jäkla värld

Ibland vill jag bara knäppa alla er på näsan. Ni som sitter hemma och läser bloggar och inspireras och önskar och hoppas och funderar och tänker. Ni som önskar ni vore någon annan. Ni som glömmer bort er själva någonstans på vägen.



Jag var fjorton år och sprang in i en barriär av måsten och borden. Jag sprang in i den för att jag glömde bort allt jag hade.


Fy fasen för internetvärlden idag. Alla mobbar alla, oavsett hur snäll man än är. Jag läser knappt bloggar längre. Det ger mig ingenting. Jag klankar ner på mig själv och tycker jag är förjävla dålig. Fy.


Var försvann glada Amalia som levde efter "ta ingen skit"? Var försvann tjejen som älskade att skriva?



Åh jäkla värld vad du förstör så många. Jag ska motbevisa dig och bli så jäkla bra att du tappar bort dig och glömmer bort att förpesta andras liv.